Text: Olof Elfwering

Fredsprocessen mellan israeler och palestinier har inte gjort framsteg under mycket lång tid och trots ny politisk ledning i både Israel och USA så är utsikterna för ett genombrott fortfarande dystra. En enstatslösning är inte acceptabel för israelerna och en tvåstatslösning som båda parter kan acceptera förblir en avlägsen hägring. Det är med denna bakgrund som Centrum för Mellanösternstudier (CMES) här i Lund har tagit initiativet till en ny approach; en ny sorts tvåstatslösning där båda staterna existerar inom samma gränser.

Det skulle vara två parallella statliga strukturer, en israelisk och en palestinsk, byggd på befintliga institutioner och med gemensam arbetsmarknads-, ekonomi- och säkerhetspolitik. CMES påstår inte på något sätt att detta skulle kunna vara en snabb och idealisk lösning på denna långdragna konflikt utan frammålar det snarare som ett forum för nya idéer i en död medlingsprocess.

Själva projektet går ut på att CMES bjuder in israeliska och palestinska tänkare, forskare och beslutsfattare, liksom ett antal internationella akademiska institutioner och tankesmedjor till diskussion. Det var efter ett par dagar av sådan diskussion som man den 27 oktober höll en paneldebatt här i Lund med Jan Eliasson som ordförande. Jan Eliasson presenterade projektet som nytt, okonventionellt och tämligen provokativt varpå de israeler och palestinier som satt i panelen fick presentera sig; ortodoxa bosättare, liberala israeler och palestinier ifrån västbanken satt sida vid sida.

När debatten sedan drog igång så blev det en tämligen hätsk stämning och samtalsledaren Leif Stenberg hade problem med att hålla diskussionen till ämnet. På frågan om vad som skulle hända med de israeliska bosättningarna i en hypotetisk parallell statsbildning så såg bosättarna inga problem med att bo kvar medan palestinierna framhävde att bosättningarna var byggda på mark som ägs av palestinier.

Och det var väl ungefär där i samband med den första frågan som diskussionen spårade ur eller åtminstone bytte spår. I stället för att diskutera idén om parallella stater så blev det en mer allmän diskussion om konflikten; huruvida man skulle ha historien i åtanke eller inte, vilken sida som begått värst övergrepp, huruvida blockaden var nödvändig, o.s.v.

I slutändan så tycker jag faktiskt att Parallel States Project känns intressant – inte för själva idén om parallella stater utan för den diskussion som möjliggörs. Men så länge diskussionen inte kan föras på en saklig nivå så har jag svårt att se hur man ska komma fram till någonting nytt.

av Olof Elfwering

FN-frimärke från 1981

Text: Fredrik Sundqvist – Bild: David Wargert

The first time I heard about HU (Hållbart Universitet) was at the international environment day, 10/10/10, a couple of weeks ago. There was something about them that catched my interest. When I later attended one of their meetings I realized that this is not an organization that just sits on their asses and talk, this is an organization that really does things, on a local level, to make the world a better place.

The people at Hållbart Universitet (HU) are realistic; they know that they can not solve the climate problem by themselves, but they do know that they can make a difference on a local level. They see a problem and they try to solve it, instead of just sitting around and talk about it and say things such as “why can’t the politicians take care of this problem”. The big problem with solving the environmental problems is that everybody is waiting for the leaders to do something. The problem with this kind of thinking is that the leaders in a democratic state don’t do anything until the people tells them to. The change must come from the bottom and rise to the top, and that is the greatest asset with a grassroots movement like HU.

HU has been Lund University’s environmental organization since -95 and has constantly grown larger. It consists of Swedish and foreign students in a happy mixture that creates not only useful insights into other cultures but also ties strong global bonds between students. The job gets done through working groups, which all come together at productive meetings of the more informal kind with lots of discussion, open-mindedness and fika.

One thing HU are trying to change is the large use of coffee cups made out of paper. Instead of buying a new cup for every time we drink coffee why don’t we bring our own? HU are trying to get all the resellers of coffee in Lund to accept a standardized coffee cup that we as consumers will bring when we buy coffee. When I heard of this idea I started using a vacuum flask the next day. This is not only eco friendly, it is also a lot cheaper since I make my own coffee.

Another is the guided tour on sustainable consumption they arrange on a regular basis. The aim of the walk is to inform about how the consumer products we take for granted really comes about and to what cost. Topics such as energy effiency and poor working conditions as well as suggestions on environment friendly restaurants here in Lund, to mention a few, are discussed and illustrated in a hands-on fashion that leaves you very inspired (and a bit ashamed). And if you can’t make the next tour you can even book your own for your friends or class, for free.

Of course, HU wants everybody to work for the environment, not least student organizations. Therefore they have established The Nation Frog, a diploma given by HU that the Nations in Lund can get if they make their organizations more environmentally friendly. Today Kalmar Nation, Helsingkrona Nation and Wermland Nation are the only nations that ate Nation Frog certified, but most of the nations are trying to reach up to the demanding requirements set by HU. I would like to ask you, the readers, to help HU make the Nation Frog famous. I would like every student in Lund to ask themselves the question which is the most eco friendly nation before choosing. By promoting the Nation Frog in this way we, the students at Lund’s University, could make this University into a Swedish role model.

I would like to end by saying this: If you are a person who loves to drive around in a Hummer and tell people that global warming is a myth, then this is not the organization for you. For you I recommend Rush Limbaughs´ fan club, an organization where all rich white males are welcome. But if you are a goodhearted person who care for the environment and would like to make Lund into a more environmental friendly city, then this is the perfect group for you.

av Fredrik Sundquist

Text: Tim Isaksson

Den 23:e oktober samlades så äntligen de många hjältarna, sammanförda av sitt samvete. Iförda sina vardagsmaskeringar – allt ifrån de små rundbågade och kavaj till overaller och teologiska byxor  – anlände de en efter en, glada i hågen. Sammankomstens mål: att bilda en oslagbar kraft, så stark och mäktig att det humana blir det enda rätta.

Begynnelsevis åstadkoms de långa kliven mot denna kritiskt viktiga föresats medelst brandtal på torget, livsnödvändiga folkomröstningar, världens bästa kramar och pedagogiska demonstrationer i resursslöseri för massorna på gatan, allt i den akademiska stadens hjärta. Denna hjältarnas hemvist blev emellertid snart föga tillräcklig för kvällens ambitioner, så efter det ofelbara wurstintaget rullade den därför snart bort bakom kraftiga axlar. I den nobla springaren smiddes planer för världsövertagande föreställningar och kampsånger för slagfältet komponerades, alltmedan landskapet blev allt mörkare och ogästvänligare utanför tittgluggarna.

Vilda bestar i mörk päls mötte kämparna när de avsteg, men nedkämpning visade sig inte nödvändig då kreaturen nöjde sig med enklare offergåvor som tecken på fredliga intentioner – så varför spilla blod i onödan? Efter ytterligare, effektivt utförd rekognoscering av detta outforskade land med dess inbjudande boning startade så de traditionsenliga tornerspelen, för även frälsare måste få roa sig. Baserat på sina plagg tävlade de ärorika i grenar som antik byggnadskonst, kast med ofödd kyckling, trefingerskroppslyft, juicehävning med tillhörande återvinning, snurr runt liten pinne, värsta rövarhistorien samt lökinmundigande. Nivån på tävlingarna var så skyhög att all dokumentation beslutades förintas, av hänsyn till de olympiska spelens fortsatta sevärde – ett lätt pris att betala för våra gladiatorer, som älskar kärlek och önskar social rättvisa för alla globens bröder och systrar.

Mot all logik var våra hjältar fogligt nog på toppnivå även efteråt, trots de enorma fysiska påfrestningarna. Kanske berodde det på att blickarna snabbt igen vändes åt styrketårarna, detta av belackarna kallade prestationshöjande medlet. ”Förhärligande”, skulle de modiga själarna ha rättat den som yttrade sig så förhastat, men självfallet var ingen sådan närvarande; bortskrämda av sällskapets otvivelaktiga, stora aura var de.

En period av kollektiv meditation och ansamlande av universums visdomar följde, krönt av en orkesters installation och superba, subtila, ceremoniella spelande i bakgrunden – i själva verket bara förberedande plinkande mot vad som komma skulle. Samtidigt började mästerkocken i dem alla förbereda festmåltiden, eller snarare: Måltiden. Aldrig tidigare hade något sådant skådats, smakats, upplevts. Till glasens vackra klirrande samtalades det om och löstes världsproblemen på löpande band, och ens innan efterrätten var serverad hade gruppen kunnat ge sig av och göra enorm nytta varthän den än anlände. Men ”enorm” räckte inte för dem, så kvällen fortgick. Med den förvånansvärt rena disken borttrollad inleddes så kvällens uppvisningar, de så kallade skloghischk (i allmänhetens i folkmun kallade spex om en etikett är nödvändig, här något bättre, något mycket större). Satiren användes som den var menad och ynkliga fenomen från vardagslivet visades ingen nåd när den komiska muskeln spände upp mungiporna på vid gavel.

Samtidigt hade saunan värmt upp sig själv med sin tacksamhet att kanske eventuellt få hysa dessa legender till människor (?) inom sina väggar, halvnakna till råga på allt! Tacksamma för detta var gruppen och beviljade dess önskan. Värmen gjorde gott i kropparna som så sällan annars hade tid för sådan vård, och det eftersträvansvärt vackra anslutande vattendraget  delade med sig av sin svalka när saunan blev alltför exalterad.

När värmen i sig inte längre lockade lika mycket som viljan att nyttja den i form av förberedda muskler, begav sig folket tillbaka till boningen, där nu dansbanan skulle få sig en svängom. Och vilken svängom! Golvplankorna nöttes ner till farliga nivåer och decibelnivån och den musikaliska kvalitén var så höga att till och med de vilda bestarna syntes förnimma viss uppståndelse, sina medfödda svårigheter till trots, dock utan att visa det. Stolthet, ack denna svåra stolthet, suckade hjältarna där de fortsatte svänga de lurviga till historiens höjdpunkter och annat.

Vissa kände nu att det var dags att dra sig tillbaka för diverse annan rekreation. De kvarvarande var förstående men inte riktigt redo än, varför fler lekar spontananordnades där alla fick sina lystmäten. Mer tilltugg och dryck ordnades och trots den sena timmen syntes inga tecken på avmattnig än på länge – det är ju hjältarna vi pratar om. Allt roligt har dock sitt slut, och detta kom snabbt.De vilda bestarna hade spetsat bålen – vilket de förläts för under omständigheterna, i sitt eget land (ta seden dit ni kommer är hjältarnas eviga motto) – så sällskapet slocknade hastigt och lustigt för ett par timmars onödig men icke desto mindre välgörande återhämtning. Enbart ett fåtal undkom turligen giftet för att kunna vakta gränserna mot industrispionage.

Morgonen efter var allt faktiskt renare än de hade funnit stället, för det är lite så de jobbar. Men nu alltså utan att jobba. Så skötsamma är de att inte en nachosmula, inte en tedroppe, inte ett gruskorn, inte en lerig sko hade vidrört varken golv, bord eller tak. Städningen tog faktiskt minustid, tekniskt sett. Fascinerande. Så fascinerande faktiskt att den nobla springaren lät vänta på sig, men räds ej – hjältarna utnyttjade naturligtvis tiden på bästa sätt genom att utan ånger eller ångest reminiscera över det gånga jordvarvet. Slutsatsen: det här kommer bli bra.

Och nästa gång följer DU med, så är det bestämt.

På höstmötet den 19:e oktober avtackades ordförande Ellen Bohlin, sekreterare Emelie Karlsson, vice ansvarig SamPol Magnus Vøllo, ekonomiansvarig Sofie Carlströmer, utbildningsansvarig Andreas Anderholm Pedersen, kommunikationsansvarig Henrik Schyllert samt näringslivsansvarig Henrik Fäctare för det gångna årets väl utförda styrelsearbete. Sålunda är det dags för nya ansikten att axla de ansvaren. Valberedningen hade jobbat hårt för att hitta rätt personer att nominera och lyckats väl, för väl på mötet fortgick processen smidigt och till allas belåtenhet.

Styrelsen består numera av de följande, från vänster i bilden:

Henric Gyllenram – kommunikationsansvarig (pr@lupef.org)

Martin Nilsson – utbildningsansvarig (utbildning@lupef.org)

Jacob Nilsson Åberg – ekonomiansvarig (kassor@lupef.se)

Emelie Toresson Grip – utbildningsansvarig (utbildning@lupef.org)

Tim Isaksson – redaktör PK Magazine (tidningen@lupef.se)

Miriam Zachariasson – ansvarig sociala utskottet (social@lupef.se)

Kristina Ehrling – vice ordförande (vordforande@lupef.se)

Mican Francke-Rydén – reseansvarig (resor@lupef.se)

Erik Corsman – ansvarig SamPol (sampol@lupef.se)

Jacob Sjölander – ansvarig SamPol (sampol@lupef.se)

Wilhelm Ast – näringslivsansvarig (naringsliv@lupef.se)

Magnus Vøllo – ordförande (ordforande@lupef.se)

Peder Valind – sekreterare (sekreterare@lupef.se)

Inte med på bilden: Viktoria Södertun – novischansvarig (novisch@lupef.se)

Kontakta gärna styrelsen om du har några frågor eller vill gå med i något eller några av våra nio utskott. Mer info finns på lupef.se.

Några propositioner klubbades också igenom på mötet:

• ”Vice” i posterna vice ansvarig SamPol och vice utbildningsansvarig stryks; de utskotten kommer alltså framöver ha två ansvariga. Detta för att arbetsbördan ändå delas lika samt för att posterna tillsätts med sex månaders mellanrum.
• Föreningens samarbete med Booster skrivs in i stadgarna, eftersom den senare kräver det för att ge sitt ekonomiska stöd.
• Datum för årsmötet ändras från februari till mars för att bokslut ska hinna göras.
• I valberedningen får hädanefter inga styrelsemedlemmar ingå, för att värna om opartiskhet i tillsättningarna och öppenheten i föreningen.

Styrelsen ser med stor optimism på föreningens framtid och kommande aktiviteter. Vi är mycket stolta över det arbete som alla aktiva utför och hoppas att våra medlemmar också är det – eller protesterar om de inte är det. Ingen förening är perfekt, men om just du aktiverar dig kommer vi ett steg närmre!

av Amanda Malmquist & Tim Isaksson

Det är den tionde oktober 2010 och utanför AF-Borgen har ett fyrtiotal människor samlats för fotografering och välkomnande. De är här med anledning av 10/10/10 – 350.orgs Global Day of Doing – som samlade miljontals människor världen runt för att arbeta för klimatet. I Lund har Hållbart Universitet i samarbete med LUPEF, UPF och Ekologiska institutionen anordnat en heldag med guidade turer, urban odling, filmvisning och paneldebatt som satte de medverkande på prov både fysiskt, emotionellt och kunskapsmässigt.

Morgonen är klar och solig och på planen utanför AF-Borgen är stämningen hög. Representanter från LUPEF och Hållbart universitet värmer upp deltagarna och fotografen tar plats på borgens tak. Klockan tio över tio togs det foto som laddades upp på 350.orgs hemsida för att visa stöd för den globala aktionsdagen. Efter en kort presentation av dagens schema var det dags att sätta igång och turerna drog iväg antingen till cykel eller fots till kolonilotter och odlingslotter runt om i Lund. På vägen kunde vem som helst som var intresserad ansluta sig till sällskapet.

Jens Eriksson visade upp koloniområdet Öster II

Grupperna leddes till Jupitergatan och koloniområdena Öster 1 och 2 där Jens Eriksson, områdets materialförvaltare tillika lottägare och för dagen tillfällig guide, presenterade området och dess historia. Under guidningens lopp fick deltagarna svar på allt från ekologisk odling till det kollektiva ansvaret inom området och hur ofta folk besöker sina hus och rabatter. De pittoreska små stugorna och den oklanderligt skötta växtligheten lockade till många leenden och mycket inspiration, vilket avspeglades väl i paparazzimässig fotografering och många frågor om hur man skaffar sig en egen lott. (För tips, se här)

Efter koloniträdgårdarna erbjöds möjligheten att hjälpa till i de olika odlingslotterna bakom Färs & Frosta Sparbank Arena. Det handlade om att rycka, klippa, dra, gräva och plantera och under arbetets gång bjöds det på kaffe och kaka medan ägare och deltagare delade med sig av tips och fakta. Initiativtagarna till dagens arbete var på plats och barnfamiljer och studenter likaväl som lokal-tv och studentradio hjälper till och trotsar dimman innan vädret lättar.

Kommunen hämtar regelbundet trädgårdsavfallet och kommer tillbaka med näringsrik kompostjord

Arbetet pågick hela dagen fram till klockan fem då den oerhört drabbande filmen Home visades i Ekologihuset. Efter en kort fika bakad på ekologiska varor skänkta av Coop Konsum gick vi tillbaka in i Blå hallen för att lyssna till intressanta föredrag och en livlig paneldebatt. Talarna representerade varsin sektor som arbetar för att lösa klimathotet, nämligenvetenskapen, näringslivet och aktivisterna: Svante Björck, professor i geologi vid Lunds universitet; miljö- och CSR-konsult Elisabeth Ernehag; och Jesper Liveröd, kommunikationsansvarig på Greenpeace Sverige.

Björck höll logiskt nog ett högst vetenkapligt föredrag som efter en upptakt på femton svårbegripliga minuter fyllda av för lekmannen komplexa grafer, siffror och begrepp levererade en otvetydig sanning: människans utsläpp av växthusgaser ligger bakom den globala uppvärmning vi ser, trots att planeten definitivt har varit mycket varmare tidigare och trots att solen befinner sig i den intensiva delen av sin cykel [se här för en ny, omvälvande teori på det området, reds. anm.]. På en fråga berättade han också att graden av konsensus över detta bland världens geologer faktiskt är minst 95% men att de fem skeptiska procenten får oproportionerligt mycket mediautrymme, vilket ger allmänheten en missvisande bild.

Ernehag radade upp väldigt många exempel på företag som sysslar med miljfrågor och Corporate Social Responsibility (CSR) – och tjänar pengar på det. Hon menade att detta inte bara utgör nya affärsmöjligheter utan att företagen faktiskt måste bli mer medvetna och erbjuda mer hållbara produkter och tjänster, dels eftersom konsumenterna i allt större utsträckning kräver det och dels för att det är en global nödvändighet för att klara av den enorma utmaning vi står inför. Hon presenterade också förvånande höga opinionssiffror om miljömedvetenhet bland företag och allmänheten för att backa upp sina argument, och frågade sig sen varför inte mer görs om dessa siffror stämmer. Hon fick mycket medhåll av publiken men också mothugg, särskilt när det gällde det ”klimatneutrala” flygbolaget Nature Air och flygindustrin i allmänhet, som Ernehag faktiskt jobbar inom.

Liveröd pratade om vikten av att alla engagerar sig i klimatfrågan i allmänhet och om Greenpeace i synnerhet. Vid flera tillfällen kände han sig tvungen att värja sig för anklagelser om att föredraget skulle vara ett propagandatal för Greenpeace, vilket kändes lite onödigt med tanke på att publiken var fullständigt införstådd med att han företräder organisationen. Han visade upp många exempel på aktioner som Greenpeace utfört och gick stenhårt in för att inspirera var och en i publiken – och verkade lyckas väldigt bra. Samtidigt ville han betona att Greenpeace mest sysslar med medvetandehöjning, vetenskapliga undersökningar och politiska påtryckningar, men här lyckades han inte övertyga åhörarna lika enkelt. Många var av uppfattningen att epitetet ”ekoterrorister” är väldigt orättvist men kanske ändå talande för vad organisationen egentligen är känd för i allmänhetens ögon, och kan inte dessa uppseendeväckande aktioner ibland – inte alltid men ibland – vara skadligt för miljökampen som helhet?

Debatten kom att bli en högst livlig frågestund där publikens frågor hade räckt natten igenom. Tidsnöd och den sena timmen kortade dock ner den intressanta dialogen, men ämnen som hann vidröras var bland annat mer om flygindustrin, skillnaden mellan synsätten ”profit kills the world” och det ekonomiska ”profit is the world” och vad som egentligen är tillräckligt – kan man verkligen fira sådana omställningar som inte kommer leda till tillnärmelsevis tillräckligt stora utsläppsminskningar? På frågan om talarna var optimistiska inför framtiden eller ej kom Björck med det illa förebådande svaret att ja, vi kommer att klara det här – men först krävs det att något stort händer. Något som får sommarens askmoln att försvinna i jämförelse. Något riktigt hemskt. Tyvärr tror han att det är vad som krävs för att folk ska inse att vi måste agera nu. En annan intressant ämne som kom upp var frågan om finansierings- och organiseringsmallen som Greenpeace använder sig av – medlemsavgifter och donationer till en organisation som i mycket liknar ett multinationellt företag – i sig är hållbar i framtiden kom också upp, med 350.orgs mer decentraliserade organisering som kontrast. Förutom att Liveröd bekräftade frågans legitimitet lyste dock svaren med sin frånvaro, även från publiken.

Avtackande av arrangörer och medverkande samt utdelningar av Heroes of Today-tidningar satte pricken över i:t för en väldigt lyckad dag i Lund i klimatets tecken som häpnadsväckande nog bara var ett av 7347 event i 188 länder. Våra skribenter hann dock även sätta sig ner med panelmedlemmarna och fortsätta utfrågningen. Dessa intervjuer hittar ni på startsidan.

av Amanda Malmquist & Tim Isaksson

Text: Agnes Walton – Bild: Amanda Malmquist

– I do believe there can be global political action on climate change, but only when we reach a point of critical realisation, a point where something so dramatic and eye-opening happens that the problem can no longer be ignored, says Svante Björck.

Professor Svante Björck from Lund University is answering questions from around 40 students gathered to watch a panel debate on climate change solutions, the final installment of a hectic program of activities planned by Hållbart Universitet (sustainable university) to mark the global day of action against climate change, 10/10/10. Throughout the day there have been 7347 events in 188 countries around the world, bringing people and communities together to show the world’s leaders that action must and can be taken to stop greenhouse gas emissions. To many it is also a powerful reminder of the failure of these same leaders to create a common solution to the problem barely a year ago at the climate summit in Copenhagen.

When I meet professor Björck again for this interview, it is a week later, on a cold autumn day in the south of Sweden. Anxious to start the interview he offers me a chair, and I commence, despite being decidedly short of breath from a last-minute uphill bike ride and several flights of stairs.

– My research as a geologist gives me insight into the, geologically speaking, recent climate changes on the planet since the last glacial period, Björck tells me. – I also track and study changes in sea levels and seek to understand the natural processes on Earth, including those relating to the greenhouse effect. In other words, I have insight into the historical climate situation on the planet.

Björck describes his particular field of interest as the climatic relationship between the northern and southern hemispheres, and an effect he calls a seesaw mechanism. By this he means that the two hemispheres have shown opposite climatic tendencies with one heating while the other cools. The absence of this bipolar pattern in the climate changes of today strike Björck as an indicator of the man-made nature of the changes, or, as he put it in his presentation at the panel debate; globally synchronous warmings are unique events in interglacial periods. If this is what the scientist says, is it also the view that is communicated through mainstream media? Björck believes that the scientific community is largely in agreement about the causes and reality of current climate change.

The media seeks out conflict and therefore risks misrepresenting the views of the scientific community. I can say that the level of consensus among scientists is around 95% on this issue, while the media focuses heavily on those who present alternative scenarios. In my view, we should be educating the public rather than speculating. The discussion should be about what we know and how much we know rather than about dissent – the indications we have are strong enough to call for alarm.

– What do you think caused the failure of the COP 15 climate summit?

– I would say that the problem lies in inequality. Developing countries want to be able to develop, while at the same time it is the very few people in the developed countries that have created this global problem, that everyone is forced to deal with. But there are ways in which we can combat this unfairness. For example, aid agreements can be made that promise developing countries instant access to new technology and information that allow for sustainable development.

Björck is dismissive of the idea that change can be made entirely outside of political channels. – The grassroots movement has its role, he says, and local initiatives certainly matter, but in the end it is whole industries and systems of transport that are the biggest polluters. We can only target these through political action and legislation, though the grassroots are important in pushing for this to happen.

I remind Björck that he has previously singled out the success of the international community in targeting the problem of the ozone layer as an example of how global political change can be brought about, and ask him what he believes can be learned from the experience

– Well, the two situations are different in that climate change is far more complex, its causes are far more diverse than those of the ozone layer hole. The most important lesson we can draw from it is that when dramatic incidents happen, political willingness to embrace solutions increases. In the case of the ozone layer of course, people couldn’t stay outside in the sun, people were getting skin cancer. It was serious, and we realised it.

What would be enough then, now, to trigger this same kind of serious reaction?

Björck considers his answer in silence for some time, before starting to debate the issue with himself out loud. – I have been thinking about this, he replies, and I suppose that should there be huge monsoon rains in China and East Asia, with extensive flooding for several consecutive years, which is certainly a realistic scenario, many people’s eyes would be opened. On the other hand, if something happened in Europe or North America, there is a greater certainty that something would be done, fast. The heat waves that southern Europe experienced a few years ago could start recurring every summer. People died, it sparked a lot of discussion.

My brows furrow to match the look of thought on Svante Björck’s face. The idea of escalating climate change and the problems this would pose to us all is not an uplifting one. I think back to the rather more hopeful message of the activists behind the global day of action, the reason I ended up in this office in the first place. We can all do something; we can all be part of the solution. So, to round off the interview on a slightly lighter note, I ask professor Björck what he would call himself. Is he an activist?

– Hah, well, I think I would say that I am engaged in the issue of climate change. I want to do my part, I cycle to work, and, among my friends I might be a little bit of an activist. Also, I talk to people who want to learn. It’s important to me as a scientist to educate the public about what I know. I am also a born optimist so in the end I think we will deal with climate change in a sensible way. But action is of course needed and I am really happy that so many of you young people are engaged. That´s very hopeful and promising!

by Agnes Walton

Text: Olof Elfwering – bild: Amanda Malmquist

Jesper Liveröd är kommunikationsansvarig på Greenpeace Sverige. Han är också alumn från statsvetenskapliga institutionen i Lund och före detta LUPEF-medlem tillika redaktionsmedlem på denna tidnings föregångare. På 10/10/10 gästade han Lunds klimatevent som en av tre föreläsare. Så inspirerad och full av vilja att inspirera oss var han att han gick över sin kvart nästan dubbelt upp, men publiken misstyckte inte. Det gjorde inte vi heller när vår intervju med honom blev väldigt lång.

Greenpeace är en organisation som kanske oftast sammankopplas med spektakulära aktioner som att störa valjägare i små gummibåtar. Greenpeace har bland annat blivit kallade för ekoterrorister men vad får egentligen den mediebild som målas upp för effekter? Skapas några problem?

Det kan vara frustrerande naturligtvis. Särskilt irriterande är det när folk sprider saker som att vi skulle ha slagit sönder någonting eller att vi skulle ha varit våldsamma. En av våra viktigaste grundpelare är att Greenpeace är en utpräglad icke-våldsorganisation. De gånger vi genomför aktioner förhåller vi oss strikt till principerna för civil olydnad, med det personliga ansvaret och icke-våldsprinciper som främsta kännetecken. Aldrig våld.

Samtidigt tycker jag att det vore konstigt om inte någon reagerade eller blev upprörd av saker vi försöker debattera eller om vi gör en aktion – vi exponerar ju ofta sådant som företag eller andra aktörer inte vill visa fram. Att miljöbrott eller dubbelmoral blottas medialt eller publikt retar ju naturligtvis de som är ansvariga.

I organisationens verksamhet är de spektakulära aktionerna som många förknippar med Greenpeace egentligen bara toppen på isberget av det vi arbetar med – mycket handlar om politisk lobbying, påverkansarbete och vetenskapsfrämjande. Men även sådant arbete, som liksom inte är så visuellt, har en tendens att både reta och locka. Att exempelvis placera en debattartikel som tar upp ett miljöbrott eller pekar ut politiska tillkortakommanden genererar en massa upprörda reaktioner där folk kallar oss för än det ena eller det andra.
Jag ser inte detta som ett problem – vi finns ju inte här för att stryka medhårs eller vara bekväma. Vi arbetar ju faktiskt med väldigt obekväma frågor, vårt samhälle utvecklas inte på ett hållbart sätt och Greenpeace försöker både peka ut det som är farligt och främja alternativen. Att arbeta för hållbar utveckling och försöka ändra beteenden betraktas ibland som ett intrång och irriterar vissa människor.

Opinionen har ju svängt i kärnkraftfrågan och förbudet mot att bygga nya reaktorer upphävdes för ett tag sedan, hur ser du på det?

Till att börja med tycker jag uppfattningen att svenskarna skulle vara så oerhört kärnkraftspositiva är en aning onyanserad, eftersom det beror helt på hur man ställer frågan. Jag har exempelvis sett opinionsundersökningar som frågade saker i stil med: ”Tror du att Sverige, som är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder, klarar att stänga av kärnkraftverken imorgon?” Ganska ledande fråga, eller hur. Svaret blir naturligtvis därefter.

I kontrast till det gjorde SOM-institutet i Göteborg en undersökning för något år sedan där människor ombads berätta vilken energikälla de ville att Sverige skulle satsa på. 83% ville att vi ska satsa på solkraft, och 77% på vindkraft. De som tycker att vi ska satsa på kärnkraft hamnade någonstans kring 17%.

Kärnkraftsindustrin har lyckats att få många att tro att vi behöver kärnkraft för att klara energiförsörjning till företag, industri och bostäder. Det är en myt – förnybar energi och energieffektiviseringar kan mycket väl tillgodose värme och elektricitet, utan att det sker på bekostnad av miljö eller klimat – och till råga på allt väsentligt mycket billigare. Det finns en mängd vetenskapliga rapporter som visar detta. Det handlar inte om att vi ska stänga av alla reaktorer i morgon, men att på ett ansvarsfullt sätt fasa ut kärnkraften över en tid samtidigt som vi fasar in mer förnybar el.

Men, visst, här i Sverige gjorde Greenpeace misstaget att börja jobba med att få upp kärnkraftfrågan på agendan för sent. Vi borde fortsatt påminna om att ny kärnkraft dras med samma problem som gammal kärnkraft, nämligen miljö- och hälsofarlig uranbrytning, olösta förvaringsproblem för det radioaktiva avfallet samt olycksrisker och höga kostnader. Ända sedan beslutet om linje två togs i folkomröstningen 1980 har kärnkraftsindustrin arbetat långsiktigt med att vända opinionen. Det har de lyckats med.

Men under 2009 började vi försöka lyfta kärnkraftsfrågan. I någon mån kom väl frågan upp på agendan igen, och efter nästan ett år av politisk lobbying, en tilltagande mediedebatt, kartläggning av kärnkraftsförespråkarna, Sverigeturnéer och försök att främja alternativet, genomförde vi aktionen mot Forsmark för att försöka uppmärksamma att Sverige höll på att riva upp en av landets mest framsynta miljö- och energipolitiska ställningstaganden.

Centerpartiet har ju vilat ganska mycket på att inte kommer byggas några nya reaktorer eftersom det inte är kostnadseffektivt – har de rätt?

Det är svårt att säga. Jag tror att Alliansens överenskommelse om energipolitiken kommer ligga kvar, sen får man se om det faktiskt byggs ny kärnkraft. Centerns medlemmar har ju fortfarande ett starkt motstånd mot kärnkraft, medan Folkpartiet älskar sin kärnkraft – trots vansinniga kostnader, trots att det är en falsk klimatlösning och trots att den nästan planekonomiska kärnkraften står i bjärt kontrast till den liberala ideologin.

Alliansens överenskommelse baseras på att den tungt subventionerade kärnkraften inte längre ska få skattestöd, utan endast får byggas på marknadens villkor. Om det bara skulle vara en fråga om ekonomisk förtjänst skulle ingen ens fundera på kärnkraft – det är på tok för dyrt och riskabelt. Men många bedömare menar att subventioner ändå har en tendens att leta sig till kärnkraften, trots löften om att det inte får ske – England är ett sådant exempel.

Sedan finns andra faktorer som styr hur kraftjättarna agerar än huruvida ny kärnkraft egentligen är kostnadsmässigt rationellt. Det kan tillexempel röra sig om att de tre-fyra energijättarna som dominerar elmarknaden idag vill befästa sin dominans, vilket enklast görs genom fortsätta med centraliserade kraftverk. Även mer abstrakta saker, t.ex. tradition och vad som ”sitter i väggarna” på de gamla energijättarna, styr satsningar.

Hur ser du på Sveriges miljöpolitik?

Ser man till den gångna mandatperioden har det varit bedrövligt. Andreas Carlgren och regeringen har misslyckats på flera olika områden. Kritiken mot regeringen handlar naturligtvis inte om ett blockpolitiskt ställningstagande – Greenpeace är fullständigt politiskt obundet. Men nu råkar det vara den borgerliga regeringen som har styrt skutan i fyra år, och kommer att göra det de kommande fyra åren. Gudarna ska veta att tidigare socialdemokratiska regeringar inte direkt varit guds bästa barn, inte minst vad gäller t.ex. Vattenfall. Eftersom regering och opposition har helt olika förutsättningar att bedriva arbete inom olika politiska kategorier, som miljö och klimat, är det svårt att ta ställning. Det är en väsentlig skillnad mellan att vara opposition och yttra krav och målsättningar och att sitta i regeringsposition och ta hänsyn till såväl budgetar som remissyttringar och olika prioriteringskrav. Greenpeace kan bara bedöma olika politiska block efter vad de åstadkommit.

Ser man på vad jag tycker är viktigast att göra framöver handlar det om lite olika saker, beroende på vilket område det handlar om. Det är svårt att sammanfatta allt som behövs göras under ett paraply som kallas ’miljö’. Under kommande mandatperiod behövs bland annat:
- En bred, politisk enighet kring satsningar på förnybar energi och energieffektiviseringar, samt en påbörjad avveckling av kärnkraften i Sverige.
- Ett verkligt ambitiöst mål för mängden förnybar energi – dagens mål om 50% förnybart när vi redan har över 44% är svagt. Höjda ambitioner skulle minska Sveriges utsläppsmängder och skicka signaler till den förnybara energibranschen som behöver tydliga politiska signaler.
- Ett nätverk av stora marina reservat, där utvinning av alla naturresurser är förbjudna. Dagens marina skyddsområden är bara streck på en karta, områdena saknar nästan alltid verkligt skydd.
- Att alla återstående skogar med höga naturvärden får ett lagstadgat skydd.

Vad är det som regeringen gjort fel under mandatperioden?

Vad gäller energi som ju är en så integrerad del av klimatpolitiken – handlar det i stor utsträckning om otillräcklighet. De flesta klimatåtgärder regeringen satsat på är otillräckliga, om man ska hörsamma vetenskapens påbud. Man kan inte prata om 20% minskning av koldioxidutsläppen när det behövs 40 % enligt vetenskapen. Det positiva, att klimatproblemen numera är något regeringen faktiskt arbetar med, undergrävs av att målen är för låga.

Under den gångna mandatperioden lyckades regeringen som jag tidigare nämnde även riva upp de mest progressiva delarna i svensk energipolitik – avvecklingslagen och nyetableringsförbudet för nya kärnreaktorer. Sverige gick från ett land som skulle gå mot 100% förnybar energi på sikt till att plötsligt ta flera steg bakåt. Regeringen har även undfallit att ge Sveriges värsta miljöbov, statliga Vattenfall, ett ägardirektiv som faktiskt sätter stopp för kraftjättens destruktiva utveckling. Vattenfall släpper ut nästan dubbelt så mycket koldioxid som hela landet Sverige – på drygt tio år har man gått från nollutsläpp till någonstans kring 90 miljoner ton CO₂ per år. Bolagets investeringsplaner visar dessutom att man vill fortsätta med ohållbara eller direkt farliga energiinvesteringar.

Även slopandet av skatten på handelsgödsel och kadmium var tokig, eftersom det direkt motverkar ansträngningarna att minska övergödningen i våra hav. Jordbruksministern och miljöministern har även stöttat att EU öppnar för genmodifierade grödor, som förknippas med hälso- och miljörisker. Det är ett stort steg bakåt att tillåta GMO för ett land som vill värna biologisk mångfald och ett hållbart, riskfritt jordbruk. Och att regeringen återigen lade planerna om att börja bygga höghastighetsbanor för tåg på hyllan är hemskt – ur miljösynpunkt först och främst (kan man på sikt lägga om en allt större del av transporterna på räls åtgärdar vi massor av landets största miljö- och klimatproblem), men även utvecklingsmässigt. Sverige hamnar på efterkälken när Europa bygger infrastruktur för snabba tåg och vi bara lappar vår fallfärdiga gamla stambana. Ur ett personligt perspektiv, som frekvent tågresenär, är jag helt häpen över att regeringen inte verkar begripa hur mycket personliga och samhällsmässiga kostnader ett utslitet tågnät och konstant försenad trafik medför.

av Olof Elfwering

Text & bild: Amanda Malmquist

Elisabeth Ernehag är miljö- och CSR-konsulten som jobbat nästan tjugo år inom SAS och nu vid sidan av sitt arbete på firman Ernehag Consulting AB bland annat jobbar med försvaret. Hon är aktiv inom Företagarna och är ambassadör för Rättvisemärkt. På Global Day of Doing den tionde oktober var hon en av tre föreläsare som gästade kvällsdelen av Lunds event och pratade om vilka steg vi behöver ta för att klara av klimatkrisen. Efteråt fick vi en intervju med henne.

Precis som det nämndes i din presentation så står du lite för företagssidan vid detta event, upplever du att det finns ett intresse bland företag för CSR och miljövänligt företagande?

De företag som vill överleva måste idag börja fundera, de måste redan ha börjat fundera faktiskt, på hur de ska möta framtidens krav på att inte bara kunna visa upp en grönare sida utan också agera med ett mer medvetet val. Valen ska naturligtvis vara genomtänkta, men det händer ju också att företag gör felval […] och det är ju trist men de måste visa att de är medvetna. Som IKEA till exempel som varit delaktiga i att skapa den här masskonsumtionen och idag fått en mycket grönare framtoning. De har börjat bli mer medvetna, och de måste bli medvetna för deras kunder kräver det. Och ur ett grönt perspektiv kan man ta IKEA igen som exempel då de nu börjat inse att råvarorna håller på att ta slut. Man kan inte fortsätta tillverka fyrtio miljoner Billyhyllor om året eller vad det nu är – för det finns inte råvara. Då måste vi börja återanvända det vi har.

Kan du nämna några misstag som svenska företag gjort ur miljömässig synpunkt?

Ur ett ekologiskt eller miljömässigt perspektiv brukar jag nog inte lägga de dåliga valen på minnet. Men man kan ta även personer som exempel, inte bara företag, och ett intressant sådant är att det var en nobelpristagare som uppfann ämnet DDT, som man med dåtidens ögon tyckte var ett jättebra ämne. Det är väl det som är problemet vi hela tiden stöter på, att vi tror den teknik vi har idag är jättebra – tills vi testar den. Skanska och Hallandsåstunneln är ett annat exempel på när det inte blev sådär jättelyckat. Aktien sjönk som en sten och företaget förlorade väldigt mycket pengar. En sak som jag har i färskt minne är den här dunskandalen förra året, som kanske var mer ur ett etiskt perspektiv, som jag jobbar lika mycket med. Det kostade väldigt mycket för många företag att inte ha koll på denna typen av fakta.

Du har pratat mycket om att företag har med etiska eller miljömässiga val i sin marknadsföring. Tror du att det finns någon skepsis från konsumenterna mot denna typ av marknadsföring?

O ja, det tror jag.

Är företagen medvetna om detta?

O ja. Mycket medvetna om det. Och ju mer medvetna de är desto bättre är det.

Kan det skrämma dem från att vilja bli mer gröna?

Absolut, det kan skrämma dem jättemycket, och med all rätt. De ska vara försiktiga. Det är väldigt lätt att hamna i den massmediala fällan för att man tror sig göra något bra och så upptäcker någon att det inte alls var bra och så bli det ett ekologiskt misstag, eller så blir det ännu värre när de gör något som de vet inte är bra, men ändå uttalar sig som om det vore det. Då kan det få effekter och det ska det också göra. Det ska få effekter. Det ska löna sig att vara bra för då får man fler kunder och man kan ta ut högre priser, och då får man in det företagsekonomiska perspektivet i detta. Det finns inget motsatsförhållande i att vara miljömässigt bra, och samtidigt vara ett företag som drar in vinst.

Ser marknaden någon motsats mellan vinst och att vara miljömedveten?

Absolut, och det är där jag kommer in i bilden. I mogna företag där man inser att man har något att vinna på det, så ser man ju att är man smart så samarbetar man med Amnesty och Greenpeace. De har ju expertis som är unik. Det finns inget företag i världen som sitter inne med deras expertis. Så är man smart samarbetar man med dem.

Nature Air är ett företag som erbjuder ”koldioxidneutralt resande”, drar marknaden åt det klimatneutrala hållet när det gäller flygresor?

Man måste dra åt det hållet, konkurrensen inom flyget idag handlar om att de som först gör att kunderna kan flyga med gott samvete ligger hästlängder före alla andra. I Sverige har vi ett företag som heter Kullaflyg, där man ganska enkelt kan klimatkompensera genom Naturskyddsföreningen för så lite som 15 kr för en enkelresa Bromma–Ängelholm. Enkelt, kunden får gott samvete och alla är nöjda och glada. Jag vet att det är många som kritiserar detta med utsläppsrätter men jag tycker personligen att det är suveränt. Därför att den som skitar ner också får betala för det.

Vi är vana vid lågprisflyg, vill folk betala mer för att flyga klimatsmart?

Ja, de har en jättesuccé med sina papperslappar för 25 spänn. Folk betalar gärna mer för ett rent samvete. Det jag känner med miljörörelsen, jag kan komma ihåg hur det var när jag gick i gymnasiet och miljöpartiet etablerades, så att säga. Det är snart trettio år sedan, och de står och jublar över att de har sju procent av väljarna. Och de tycker att det är succé! Det är patetiskt. I min värld är det patetiskt. Det visade sig att 70 procent av landets företag, inte bara privata utan även statliga företag, 70 procent av alla miljöchefer är moderater. Då kan jag känna att man måste… Jag vill provocera med min klädsel. Jag har klätt mig mycket medvetet inför kvällen. Jag klär mig lika medvetet vid andra tillfällen. Där det kanske är ett gäng kostymnissar, då tar jag på mig min vandrande kompost-klädsel, inkluderat runda glasögon, och det för att trigga igång något. För att de förväntar sig att du ska klä dig på ett visst sätt när du jobbar med miljöfrågor. Och det gäller att sätta saker på sin spets och folk måste vakna. Det är säkert många som tycker det är väldigt underligt att jag och Jesper [Liveröd, kommunikationsansvarig Greenpeace Sverige, reds. anm.] sitter och kommunicerar med varandra. Men det finns inget motsatsförhållande. Inte i min värld och inte i hans heller. Därför att man har märkt att ”it takes two to tango” – vi måste samarbeta. Man kan inte slå ihjäl varandra. […] Det är synd om de som inte har insett detta, till exempel alla miljömänniskor som går hand i hand utan att försöka övertyga andra.

Du har tidigare nämnt (i din ecoprofile) att dina bästa miljötips är förståndig konsumtion, nya idéer och medmänsklighet. Kan du berätta lite om medmänsklighet?

Jag tror medmänsklighet är grunden till ett fungerande förändring i vårt samhälle. Om vi inte kan få med hjärtat i det vi gör kommer vi aldrig att lyckas, eftersom vi människor reagerar med hjärnan men agerar med hjärtat. Det måste finnas mer än ett ekonomiskt perspektiv i företag, man måste även agera med hjärtat. Man måste få med etik- och moralbiten.

av Amanda Malmquist

Text: Tim Isaksson

Den lundabaserade organisationen CongressEA (EA för Environmental Advancement) är en religiöst, politiskt och regionalt obunden organisation utan vinstintresse som genom uppmuntran till dialog, case-tävlingar, seminarier, mediaevent och starka kopplingar till den akademiska världen sysslar med att hjälpa företag minska sin klimatpåverkan. De är också ansvariga för 10:10-kampanjen i Sverige, vilken man kickstartade torsdagen den 7:e oktober med en tal- och mingelkväll i Palaestra.

Ordförande Richard Lindberg inledde kvällen med ett kort tal, varpå konferencier Nicole Forsberg tog över. Hon började med att presentera 10:10, organisationen, rörelsen, som på bara dryga året har växt explosionsartat som ytterligare ett exempel på hur medvetna vi alla är om klimathotet – men också hur det går att tjäna pengar och bli friskare på att minska sina utsläpp. För det är vad det handlar om, att släppa ut mindre koldioxid i atmosfären. Grundare är filmregissören Franny Armstrong (The Age of Stupid, McLibel). 10:10 står för 10% 2010; alla som skriver upp sig lovar att försöka, uppmuntras och hjälps att minska sina utsläpp med 10% under ett år, beroende på när man skrev upp sig. Och det är det alltså många som har gjort: över 100 000 åtaganden and counting har gjorts i över 150 länder, däribland över 80 000 privatpersoner och 3500 företag. Den brittiska regeringen, Camerons nuvarande såväl som Browns förra, och i princip hela kabinettet stödjer kampanjen och har lovat att minska statens utsläpp. Bland kändisarna räknas Al Gore, Nicholas Stern, Stella McCartney och Colin Firth, för att nämna några. Organisationens logga, gjord av det nedsmälta stålet från ett mirakulöst nedsatt jetplan, har till och med blivit populär i modekretsar. Från början var kampanjen tänkt endast för Storbritannien och bara under 2010, men när den enorma genomslagskraften var ett faktum beslutade man sig för att utöka globalt och köra på i fler år.

Pionjärerna i Sverige

På plats i Palaestra var de företag och organisationer som är de första i Sverige att skriva upp sig för 10:10.

Lunds kommun. Första talare ut var Lunds kommunstyrelses ordförande Mats Helmfrid (M), som stolt representerade Sveriges första 10:10-kommun. Inte så konstigt kanske med tanke på var CongressEA är baserat, men Helmfrid räknade upp många beundransvärda strävanden samt avklarade och uppsatta mål. Han betonade noga att reduktioner innebär utmaningar men var konfident i att man skulle klara dem. Som exempel tog han upp hur man för länge sen (”Lunds kommun har faktiskt tittat på miljön sen innan Rio-konferensen”) började titta på skolornas elanvändning, bland annat en så enkel sak som att installera timers på lamporna eftersom ingen orkar släcka dem. När man sen gjorde de kritiskt nödvändiga mätningarna och uppföljningarna blev man så nöjde med resultatet att projektet spillde över på Lundafastigheter, som lyckades minska hela organisationens utsläpp med 17% genom åtgärtder endast utförda på 100 fastigheter. Så visst finns det potential. Vidare pratade Helmfrid om kommunens transporter, där biogas kommer bli allt viktigare, särskilt som man satsar hårt på att bygga ett nytt biokraftvärmeverk tillsammans med Lunds Energi, som man är delägare i. Detta ska få Lunds fjärrvärme att bli 100% bioeldad. Helmfrid berättade också om kommunens nya, tuffa klimatmål: att 2020 ha halverat sina utsläpp jämfört med 1990.

Lunds Energi. Näst på tur vad Lunds Energis miljöchef Maria Pettersson, som i princip tog vid där Helmfrid slutade och berättade mer ingående om de nya planerna. Hon upplyste oss bland annat om att biokraftvärmeverket kommer försörja 25-30 000 villor med värme och att det ligger drygt 30 mil fjärrvärmeledningar under Lunds mark, vilket dock inte är unikt eftersom 50% av uppvärmningsbehovet i Sverige täcks av fjärrvärme. Hon berättade också att miljötänk inte är någonting nytt för bolaget, som t.ex. miljöcertifierades enligt ISO 14001 redan 1998. Däremot har självklart fokus på miljöfrågorna ökat i takt med den globala medvetandehöjningen och kundernas krav.

Yann Arthus-Bertrand, fotografen bakom filmen Home

Pettersson pratade om hur viktigt det är med ett helhetsgrepp på miljöarbetet och de stora lösningarna: att ställa om sin produktion och sina produkter. Förutom biokraft  sker produktionsomställningen främst med geotermi, men även vind när det gäller elproduktionen. Man jobbar även mycket med effektivitet genom att fånga upp spillvärme från företag, reningsverk och fjärrkyleanläggningar med mera (till exempel ESS i framtiden) samt genom att bränna överbliven halm och flis från gårdar. Det långsiktiga målet är att bli nästintill klimatneutrala. Detta kan dock inte uppnås utan även de mindre lösningarna: riktlinjer för resor och fordon, biogas, eco-driving, bilpooler, dubbelsidig kopiering, grön IT, smarta inköp etcetera. Det allra viktigaste är dock att miljöutbilda personalen. Sen 2007 har Lunds Energi minskat sina utsläpp med 20%.

SDS-koncernen. Torbjörn Friberger är miljöchef på SDS-koncernen, som ger ut bland annat Sydsvenskan, City Malmö/Lund och Kristianstadsbladet. Temat för hans föreläsning var att man kan spara mycket pengar på att minska sina utsläpp. Han räknade upp samma fem steg för ett lyckat miljöarbete som Pettersson gjorde: beräkning, åtgärder, granskning, kommunicering till medarbetare och andra intressenter, samt uppdatering. SDS-koncernen har arbetat med miljöfrågorna länge. 1999 startade man ett miljösamarbete med DN och Expressen och 2001 ingick man i samarbetet mint, där väldigt många av de stora svenska tidningarna deltar.

Friberger visade upp en komplicerad schematisk bild över alla variabler som måste beräknas, för det är ju inte bara pappret som ger utsläpp. Nej, det är allt från tjänsteresor till hur pappersbruket och tidningsutdelarna sköter sig. Friberger visade sen hur man lyckats sänka sina utsläpp från 1720 ton 2008 till 1360 ton 2009 – en minskning på %som även lett till kraftiga besparingar. En viktig bidragande orsak till detta är frågan ”är detta möte nödvändigt att ha ansikte mot ansikte?” En intressant och för många troligen oväntad sak som Friberger också berättade (även om han kanske är lite partisk) är att det faktiskt är mer utsläppsintensivt att läsa Sydsvenskan på nätet än i handen.

Pete Postlethwaite spelar ångestfylld arkivarie i The Age of Stupid.

Wirtén PR och kommunikation är ett litet företag på sex konsulter som sysslar med hållbarhetskommunikation. VD Lars Wirtén berättade om vikten av att miljösatsningar inte bara är hållbara utan även kollbara, om vad som kännetecknar de ledande på området – de skapar relationer, de lever som de lär och de är visionärer – och tipsade om olika definitioner på vad hållbar utveckling egentligen är för något, dels den klassiska Brundtland-kommissionens definition och dels den mer konkreta definitionen utformad av Det Naturliga Steget. I övrigt handlade föredraget mest om konceptet CSR (Corporate Social Responsibility) och dess närbesläktade. Wirtén säger sig tydligt ha sett en uppåtgående trend de senaste åren som inte visar några tecken på att stanna av; det är inte längre (lika) riskfyllt att förknippas med CSR och miljörörelser, och det finns en stor efterfrågan på sådant ansvarstagande från konsumenternas sida.

Wirtén pratade också om möjligheten att inte bara spara pengar på utsläppsminskningar och CSR utan att man faktiskt kan tjäna pengar också. Ett exempel är hamburgerkedjan Max vars varumärke efter att man aktivt börjat arbeta för klimatet (bland annat genom att på sina menyer skriva ut den mängd koldioxid som varje rätt gett upphov till) klättrade från att inte ens ligga topp 100 till en niondeplats på Mindshares lista. Max utmärktes också av Superbrands. Detta gjorde inte bara att de fick enormt med goodwill och en bättre image, de tjänade garanterat en massa pengar på det dessutom.

Presis. Ytterligare ett skånebaserat företag var sist ut denna kväll. Presis är en miljökonsultbyrå i Lund vars Fabian Hagman på ett väldigt engagerat sätt förmedlade sitt budskap om att ja, det är krångligt och mycket att hålla reda på, men oj vilka miljövinster man kan göra. Till exempel kan det skilja så mycket mellan ett speditionföretags olika förare att om alla körde som den mest klimatvänliga skulle företaget spara 8 000 000 kr om året – ett väldigt bra exempel på hur kritiskt viktigt det är att mäta sådana här saker. Ett annat exempel är att en enda Oslo-resa för en anställd ger upphov till lika mycket utsläpp som 10 veckors business as usual på hela firman. Att så tydligt redovisa och prata om sådana här saker tror Hagman ger upphov till en väldigt positiv ”tävlingsanda” där de anställda gör sitt bästa för att sänka utsläppen på alla olika sätt. Kollektivåkandet till jobbet ökade mycket för att nämna ett exempel.

Frågetecken

Allt detta är väldigt positiva exempel på företag och organisationer som brinner för att förbättra för oss alla, även om alla säkert skulle kunna göra ännu lite mer. Vi får väl se hur det går. Som vanligt kan man inte bortse från risken med greenwashing, som Wirtén även nämnde flera gånger. Men hur är det då med organisationen 10:10 i sig? Jag måste säga att jag är oerhört imponerad av vad de åstadkommit på så kort tid. De sällar sig sannerligen till vår tids hjältar, och CongressEA ska ha allt beröm de kan få för att de tar 10:10 till Sverige. Ändock återstår vissa frågetecken för mig.

Det handlar dels om 10:10:s policy att fira alla utsläppsminskningar över 3%. Man behöver alltså inte klara tioprocentsmålet för att uppmärksammas och berömmas. Självklart är varje litet gram mindre koldioxid som kommer ut i atmosfären av stor betydelse, men jag ser en risk i att det blir för lätt att säga att ”vi försökte men nådde inte hela vägen fram”. Till exempel flaggade Helmfrid, kommunstyrelsens ordförande, redan nu för att kommunen troligtvis inte kommer klara målet – är inte det lite fel inställning? Det är en svår balansgång det här men kanske borde 10:10 ändå höja ribban till 5%? Då har man i alla fall kommit halvvägs samtidigt som det inte borde skrämma bort alltför många från att skriva upp sig.

Kritik som gäller CongressEA och inte 10:10 är hur absolut kusligt frånvarande 10/10/10 var från dagsordningen. Inte en enda gång nämndes det trots att det låg endast tre dagar bort. Det var faktiskt så illa att världens största manifestation någonsin i princip motarbetades då flygblad för söndagens aktion inte fick delas ut. Väldigt konstigt beteende fredliga klimatorganisationer emellan tycker jag. Mer om detta nedan. Nämnas bör också det paradoxala i detta beslut med tanke på att 10:10 har samarbetat med 350.org under hela planeringen och samordningen, ända fram till en viss film lades upp på nätet.

Så har vi alltså äntligen kommit till elefanten i rummet. Även om jag inte är tillnärmelsevis lika upprörd som många andra över 10:10:s omtalade splatterkortfilm så kan jag inte förneka att den är högst osmidig, även om jag gärna slår ett slag för satiren. För er som inte sett den går den kort sagt ut på att skolbarn, anställda, fotbollsspelare, radioankare – ja, kort sagt alla – som inte planerade att göra någonting på 10/10/10 helt sonika sprängdes i luften. Med ett väldigt blodigt snarare än komiskt resultat. 10:10:s högsta ledning låg bakom kortfilmen och har tagit på sig hela skulden och påpekar skarpt att ingen av organisationens partners eller hade något med saken att göra. Detta plus en ursäkt och att filmen plockades ner från Youtube räckte dock inte långt och världens alla klimatskeptiker fick bränsle på elden och mer skit att kasta på de ”galna klimatdårarna”, för att inte tala om alla klimatkämpar världen runt som tog oerhört illa vid sig. Det slutgiltiga beviset för snedstegets magnitud var när 350.org sade upp partnerskapet med 10:10 bara en vecka innan 10/10/10. Och allt detta över en fyra minuter lång film. Överdrift? Prova inget val.

CongressEA å sin sida har gjort det motsatta: de har vänt sig bort från 350.org, och de gjorde det långt innan den olyckliga filmen ens var klar. Ordförande Lindberg motiverar beslutet med att man vill fokusera på affärs- och näringslivssidan av klimatmyntet, att man inte vill förknippas med protester. Jag tycker detta är ett väldigt trångsynt synsätt, ja rentutav fegt och dumt. Hur kan man vända sig bort från en så enorm folkrörelse som redan förra året samlade 5200 grupper bakom ett tydligt, vetenskapligt budskap, med anledningen…ja vadå? Att de protesterade? Sen när är det något dåligt i sig?

Jag ser liksom inte problemet. Om huvudorganisationen tycker det är en bra idé, varför inte följa det? På nåt sätt får man väl ta hela paketet. Varför CongressEA inte vill röra i 350.org med tång är för mig oförståeligt – vill vi inte alla samma sak?

av Tim Isaksson

Text: Tim Isaksson – Bild: Avaaz

Just nu sitter delegater från alla världens länder i Tianjin i Kina i det sista stora klimatmötet inför COP16 i Cancun, Mexiko den 29:e november till den 10:e december. Mötet har fått väldigt lite utrymme i media trots att det är så viktigt – och trots att Sverige, Finland och  Österrike med flera trycker hårt för att skapa ett kryphål som skulle låta dem och alla andra länder släppa ut mer koldioxid.

Tyskland, Kanada, Japan, Australien, Nya Zeeland, Finland och Österrike med flera försöker just nu i FN-förhandlingarna om klimatet lägga fröet till lite ”kreativ bokföring”. Vårt eget land är bland de mest ivriga. ”Sverige, den ledande klimatkämpen” är ett uttryck som aldrig varit sant, särskilt inte nu. Det dessa länder vill göra är att till en eventuell uppföljare till Kyotoprotokollet lägga till några paragrafer i det så kallade LULUCF (Land Usa, Land Use Change, and Forestry) som i praktiken undantar koldioxidutsläpp från avverkad skog från räkenskaperna. Detta sker enkelt förklarat genom att länderna själva får välja utifrån vilken referenspunkt de vill börja räkna, och referenspunkten kan sättas i framtiden! Detta vore ett kritiskt avsteg från avtalets hela syfte och skulle resultera i kraftigt ökade utsläpp; denna ”teknikalitet” kan faktiskt leda ända upp till 400 megaton – 400 000 000 ton – större utsläpp av koldioxid per år (enligt Climate Action Network, ett nätverk av cirka 500 NGOs), vilket motsvarar Spaniens årliga utsläpp. Och dessa utsläpp skulle alltså vara ”dolda”. De skulle inte finnas med i bokföringen och det skulle bli mycket svårare att utkräva något ansvar för dem.Trots att skogsavverkning redan står för nästan en fjärdedel av de globala koldioxidutsläppen vill man alltså öka avverkningstakten. Som om detta inte vore illa nog så säger nya forskningsrön* att det är skog i just nordligt klimat som är bäst carbon sinks, det vill säga binder mest koldioxid.

Särskilt utvecklingsländer har vänt sig emot förslaget och vädjar om omvärldens stöd, men får minimal respons. Och deras tvingat klena kompromissförslag om att låta en oberoende panel se över referenspunkterna som väljs har inte heller det stor chans att antas. Om kryphålet accepteras kommer deras redan spända förhållande till de utvecklade länderna – en konflikt som var den främsta orsaken till debaclet i Köpenhamn – infekteras än mer. Det finns självklart utvecklingsländer med stora skogsindustrier eller jordbruk som tränger undan regnskogar som på kort sikt också skulle tjäna på detta bokföringstrick, men på det stora hela är det de rika länderna som gagnas, särskilt eftersom vi inte är global uppvärmnings första offer.

Förslaget är inte nytt. Det diskuterades redan innan Köpenhamn och har varit konstant närvarande ända sen dess, särskilt i Bonn i somras. Ändå får det så lite medial uppmärksamhet. Men lyckligtvis är inte alla tysta, och ni behöver inte heller vara det. Ni kan till exempel gå in här om ni vill säga miljöminister Andreas Carlgren vad ni tycker.

Det är inte bara angående skogen som regeringen kanske kommer svika klimatet. Inte heller ha de gett några besked om vad som ska hända med Sveriges kvarvarande utsläppsrätter, som jag skrev om längst ner i ett tidigare inlägg. Det kanske är förståeligt med tanke på den parlamentariska situationen, men tro det eller ej så är klimatet också en akut fråga. Den symboliska handling det skulle vara att annullera dessa rätter, värda miljarder kronor, hade varit en ovärderlig klimatgärning – särskilt för att sätta press på Ryssland som sitter i samma situation på grund av kollapsen av den sovjetiska ekonomin 1990. Eftersom samma år senare sattes som basår i Kyotoprotokollet har deindustrialiseringen som följde lett till att Ryssland och Ukraina med flera inte kommer släppa ut allt de har rätt till under den innevarande perioden som tar slut 2012. Därför kan de öka sina utsläpp väldigt mycket i två år till – eller i ett värsta scenariot ännu längre, alternativt sälja dem.

Förhoppningsvis kommer kvoterna inte användas. Förhoppningsvis väljer man en annan väg. För ”Jobben är viktigast”-Reinfeldt skulle till exempel en omställning och de gröna jobb som följer säkerligen vara en kraftig hjälp på traven. Och den stora gruppen arbetslösa ungdomar? Skulle gröna jobb verkligen gå till dem också? Ja, det skulle de. Läs till exempel om miljöentreprenören tillika lundabon Sven Heijbel i den utomordentliga nya tidningen Heroes of Today.

Förresten, har ni sett den här kortfilmen från 10:10? Den är väldigt drastisk, men folk verkar glömma att den är satirisk. Hade South Park eller Family Guy gjort samma sak skulle ingen höja på ögonbrynen men när en ledande miljöorganisation ligger bakom blir det ett himla rabalder. Varför? Varför är de portade från vissa uttryckssätt? Varför inser inte folk att sådana här takes på ämnet kanske är en del av vad som krävs? Målen rättfärdigar medlen, för gör vi inget nu är det snart för sent.

av Tim Isaksson

* Bindslev, Jesper – Bjørn-Hansen, Søren (red.), 2010. ”Tempererade skogar lagrar mest CO2″. Illustrerad vetenskap, nr 2 2010. Malmö: Bonnier Publications International

Foto: Christoffer Tööj

Torsdagen den 23:e september sällade sig Lund till flertalet andra svenska städer när fyra studenter veckan efter valet anordnade en antirasistisk demonstration. Två tusen upprörda personer samlades på Stortorget för att efter inledande tal tåga till Stadsbiblioteket, Clemenstorget och stationen, för att via Lilla Fiskaregatan komma tillbaka till Stortorget och fler tal. Det var en mäktig syn när de smala gatorna fylldes upp av sjungande och klappande människor, en skara som växte sig allt större i takt med att de som inte hört djungeltrumman på facebook anslöt sig. Förutom en enstaka olycklig bengalisk eld ingjöt denna kväll åtminstone en gnutta hopp i det allt kallare Sverige.

Carl-Johan Kullving har tröttnat. Han är urled. Ska det behöva vara så här? År 2010? Denna veckas krönika handlar om något vi alla råkat ut för.

Idag pratar man gärna om vikten av att vara miljövänlig. Fabriker ändrar produktionssätt för att leva upp till högt satta miljömål, återvinningstationerna blir fler och skatten på bensin höjs för att straffa de som inte bor i en stad med god kollektivtrafik. I reklamen hårdlanserar storföretagen sin miljöimage, miljöcertificering sker i olika branscher och folk uppmanas att inte äta kött för att det påverkar koldioxidhalten.

Det känns ju uppenbarligen som att det här med miljö är på tapeten, och har kanske aldrig varit mer på tapeten, än just nu. Därför känns det ju naturligt, trendigt och ungdomligt att försöka vara en del av den här nya, fräscha miljörörelsen. Ungefär så gick mina tankegångar när jag för dryga månaden sedan bokade min tågbiljett tur och retur mellan Lund och Stockholm.

Det skulle bli en härlig tågfärd upp till Nordens Venedig, visade det sig. På en fredageftermiddag klev jag på tåget i Lund med mitt pick och pack och installerade mig vid sätet. I höjd med Hässleholm var biljetten klippt, de småländska gröna skogarna svischade förbi rutan, östgötarna som klev på i Mjölby pratade lustigt och sjön utanför Gnesta låg vacker i höstblåsten.

Helgen i Stockholm spenderades på bästa tänkbara sätt, och måndag morgon skulle jag ta tåget tillbaka till Skåneland. Efter en viss försovning kommer jag med andan i halsen in på Centralstationen och kommer fram till Spår 10, där mitt tåg ska gå ifrån, och upptäcker – inget tåg på perrongen! Om två minuter ska detta X2000 avgå för att ta mig till Lund där en viktig och obligatorisk föreläsning ska äga rum. Speakerrösten ljuder ut över perrongen och meddelar att tåget är 10 minuter försenat på grund av spårbrist. Efter femton minuter dyker tåget upp och vi kan kliva ombord. Personalen berättar att vi kanske kan köra ikapp tiden ned till Köbenhavn, men att det inte är säkert.

Tyvärr klarar den stackars tågföraren inte av det. Inom tågpolitiken funkar det som så, att det de tåg som är i tid ska belönas med att få avgå i tid, medan de tåg som är försenade ska behöva bli ännu mer försenade än vad de redan är. Så, trots hög hastighet vissa sträckor hamnar mitt X2000 bakom flera olika lokala pendlingståg, som inte alls har lust att bränna på i 180 km/h, vilket gör att förseningen blir ytterligare 30 minuter. Resultat: Jag får ringa en god vän som plockar mina väskor i en bil och sedan springa till föreläsningssalen och kasta mig in precis innan den börjar.

Efter vinterns stora tågtrafiksammanbrott och vårens askmoln över Europa som omöjliggjorde flygning trodde jag att våra kära riksdagsmän skulle komma till insikt om att tågrälsen i Sverige måste förlängas och göras fler av. Höghastighetståg mellan Stockholm – Köpenhamn – Oslo måste vara möjligt att genomföra under 2010-talet, annars bör det anses som ett misslyckande.

Men hädanefter blir det till att kolla lågprisflyg eller utnyttja studenterbjudanden från SAS när jag ska ta mig norrut. Och vilja komma fram i tid.

av Carl-Johan Kullving

Recept: Fredrik Sundqvist

Idag börjar vår receptserie på billig och god studentmat. Först ut är en korvgryta baserad på krossade tomater och vitvin, gjort för 3-5 portioner beroende på hur mycket ni äter.

• 1 kryddig korv
• 1 morot
• 1 lök
• 1 konservburk med krossade tomater
• ½ urkärnad chili (går att ersättas med pulverchili om man vill spara in lite extra)
• 1 vitlöksklyfta
• Lite vitt vin från senaste festen (ca ett halvt dricksglas)
• Grönsaker (student tips frysta grönsaker)

Börja med att skära korven och moroten i tunna skivor. De ska vara i lika stora bitar då detta ger perfekt konsistens. Nästa steg är att finhacka den urkärnade chilin och skära löken i tunna halvmånar. Fräs sedan allt detta i en stor stekpanna tills korven börjar få färg och löken blivit transparent. Det är viktigt att stekpannan är väldigt varm för annars kommer de kokas istället för stekas.

Häll nu i vinet och låt det reduceras i några minuter innan ni häller i de krossade tomaterna. Låt detta koka ett tag under tiden ni smaksätter grytan med vitlök, salt, peppar och andra kryddor ni har hemma och tycker om, jag förslår örtkryddor (timjan, rosmarin, basilika etc.) då dessa passar väldigt bra till grytor och ger en fyllig smak. Vill man få grytan riktigt god kan man köpa färska örtkryddor som ni hackar och låter koka in i grytan.

Som en fattig student kan man spara pengar genom att köpa färdiga fryspåsar med blandade grönsaker. Väljer ni att använda dessa så lägg i grönsakerna när det är några minuter kvar då de främst behöver värmas upp för att behålla sin konsistens. Väljer ni att lyxa till det så är mitt förslag att använda paprika och zucchini. Det är viktigt att inte lägga i grönsaker för tidigt då de kommer att tappa sitt tuggmotstånd. Zucchinin behöver lite mer tid än paprikan. När grönsakerna är klara så är grytan klar.

Till denna gryta föreslår jag att man serverar pasta men det passar även med potatis eller ris. Smaklig måltid!

av Fredrik Sundqvist

Text: Carl-Johan Kullving – Bild: Valmyndigheten

Det är först när vallokalerna stänger som valet avgörs – då börjar rösterna att räknas. En som var med och räknade söndagens röster var en av våra skribenter. Så här upplevde han valet.

Molnen hopade sig över södra Helsingborg och med tunga tramptag cyklade jag upp för backarna till Ättekullaskolans matsal i söndagskväll strax innan åtta. I den kraftiga motvinden tänkte jag att det hade varit desto trevligare att vara på valvakan på Eden, men mjölksyran trängdes undan av tanken på det jag skulle göra – arbeta som rösträknare!

Redan vid Europaparlamentsvalet i juni 2009 hade en bekant frågat mig om jag inte skulle kunna tänka mig att arbeta som röstmottagare. Hon sade att man fick träffa människor, tjäna en slant och jobba för demokratin. Och det här med demokrati har jag alltid varit lite svag för, så jag lade det på minnet. I våras skickade jag in en intresseanmälan till Valnämnden i Helsingborgs kommun och blev tillsatt som rösträknare. Jag hamnade i Raus Södra-distriktet i södra Helsingborg.

Väl i vallokalen fick jag träffa valdistriktets ordförande som hette Christoffer. Han bjöd på fika och jag fick även träffa de andra rösträknarna Nils och Vera. Under eftermiddagen hade vice ordföranden och en röstmottagare suttit och registrerat förtidsrösterna i vallängden, och det var först när de var färdigregistrerade som vi kunde börja själva rösträkningen. Christoffer förklarade vallokalen stängd cirka tio minuter efter åtta och då började vi ta ned skyltar, fälla ihop valbås och möblera om matsalen så att det skulle vara lättare för oss att arbeta. En räknemaskin installerades och ett stort bord drogs fram till mitten av rummet och så hällde vi ut alla kuvert med gula röster.

Därefter började vi att räkna antalet kuvert. Den totala summan skulle stämma exakt med vallängdens avprickningar och gjorde den inte det var vi tvungna att räkna om. Huvudregeln var att vi fick max göra en omräkning, eftersom det skulle kunna ta hela natten om vi skulle räkna om antalet kuvert vid minsta osäkerhet. Vi kunde konstatera att vallängden och antalet kuvert stämde överens med varandra, och då började vi att öppna alla kuvert. Totalt var det 1443 personer som röstat i riksdagsvalet i mitt distrikt, så det var ett mastigt jobb för oss åtta som satt och sprättade kuvert.

När kuverten väl var öppna började vi sortera valsedlarna efter parti och skulle ignorera personval – dessa skulle Länsstyrelsen senare få registrera. Ett par ansenliga pappershögar med främst Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna växte fram under tiden som vi sorterade, och när alla gula lappar låg i olika högar tog vi fram räknemaskinen och lät varje partihög räknas var för sig. Resultaten skrevs ned, och sedan lades respektive partis röster i olika, stora red-linepåsar som förseglades med tydlig anvisning om vilka valsedlar som låg däri och dess antal. När detta var gjort ringde ordföranden in resultatet till Länsstyrelsen som sedan uppdaterade Valmyndigheten och dess hemsida med informationen.

När detta var gjort tog vi en kort kaffepaus, innan vi hällde ut alla vita röster – kommunvalet –och började räkna dem enligt samma procedur. De blanka valsedlar som personer skrivt på och som vi kunde uttyda med all tydlighet vilket parti som avsågs räknade vi, medan de där det rådde viss osäkerhet lade vi i en separat hög som Länsstyrelsen senare skulle få räkna. Exempel på osäkerhet var förkortningar, som FI (kan läsas som F och I, alltså Feministiskt Initiativ, men även som F och L, Folkpartiet Liberalerna) och SD (vissa kan tro att det är en förkortning för SverigeDemokraterna eller SocialDemokraterna) och i vissa fall var handstilen så otydlig att vi inte med all säkerhet kunde tyda vad där stod.

Runt bordet satt mest lärare och pensionärer och räknade. Jag kan meddela att jag drog ned medelåldern väldigt mycket, även om ordföranden var strax över trettio. Under kvällen hade vi inte tillgång till varken radio eller TV, vilket gjorde att vi satt rätt isolerade från omvärldens valvakor och valutgångar fram till strax efter tio då vi hade första rasten och kunde bli uppdaterade via mobilen. De politiska åsikterna var relativt olika runt bordet, även om vi försökte att vara professionella och inte diskutera alltför mycket om valets utgång. Det vi främst kunde enas om var att det var beklagligt många SD-röster på vårt bord.

Lagom till kommunvalet hade trycksvärtan börjat färga av sig på händerna betydligt, men man hade fått in snitsen för vilket sätt som var snabbast att räkna på och det gick även bättre att sortera valsedlarna. Lagom till landstingsvalet hade vi fått upp ett bra tempo, vilket gjorde att vi kunde avsluta rösträkningen redan vid kvart i tolv.

Tyvärr var cykelturen hem minst lika tung som på vägen dit, trots nedförsbacken – himlen hade öppnat sig. Trots detta värmde det över att ha deltagit som valarbetare i mitt livs första riksdagsval – och jag kan garantera att jag är med i igen på båda valen 2014.

av Carl-Johan Kullving